Guldfisk, Karma och Svarta änkan
Usch, vilken dag! Vet ni vad det värsta är?! Den är inte ens över!
Skulle ha min första dag i skolan idag. Jag loggade in för att titta en extra gång i vilken sal vi skulle vara i. Då får jag till min förskräckelse syn på att de ändrat tiden och jag börjar nu om en kvart! PANIK!! Jag drar åt mig allt som jag spridit ut över huset, mobiler, plånbok etc. Sen så tog jag Bettan och styrde in mot högskolan. Jag gjorde en fuling och parkerade vid Maxi, då jag slipper betala dyra parkeringspengar. Dock ännu dyrare pengar om någon kommer på mig... I alla fall, jag styrde stegen mot alla oändliga byggander på högskolan. Jag tror jag gick igenom alla byggnader utan att hitta mitt klassrum. Stressen av att vara en halvtimme sen låg hela tiden och gnagde i mitt bakhuvud. Tillslut ringde jag efter hjälp och fick till svar att jag skulle vara i Q byggnaden. Jag insåg att det hade varit för pinsamt att gå in mitt i en lektion, så jag satt utanför och pratade i telefon i väntan på att nästa skulle börja.
Tio minuter innan den andra lektionen skulle börja gick jag in ställde mig vid klassrummet och väntade. Då kommer en annan vilsen själ fram och hälsar. Mitt i vår konversation kommer en äldre herre (alltså en gammal gubbe) fram till oss och frågar vad vi väntar på. Vi förklarar att vi väntar på att vår lektion i Psykologi A ska börja. Han ler fånigt mot oss och säger att det inte finns någon Psykologi A kurs denna dagen. Han leder bort oss till en medelålders man som hette Peter. Vår lärare. Han ler mot oss och säger att uppropet var igår. Jag och min nyfunna vän utbyter blickar och rullar med ögonen. Båda två lika förvirrade. Vi fick sitta på hans kontor och höra honom prata på om kursen i över en timme, och när vi äntligen kom ut utbrast jag : Herregud! Hur kan man gilla sin egen röst så mycket?!
Vi får gå bort och registrera oss, efter något som kändes som 100 år senare, kom äntligen en kvinna fram och hjälper oss. Sedan tar jag Bettan hem och skrålar hela vägen hem till tonerna av Jimmy Jansson!
Så nu sitter jag här, funderar på att lägga mig i fosterställning, frossa i glass och tycka synd om migsjälv. Fast med min otur så dyker säkerligen den där fula svarta spindeln upp igen...
Åh! Nu ringer jobbet och vill att jag ska jobba i veckan.... Working woman! Thailand here i come!
Skulle ha min första dag i skolan idag. Jag loggade in för att titta en extra gång i vilken sal vi skulle vara i. Då får jag till min förskräckelse syn på att de ändrat tiden och jag börjar nu om en kvart! PANIK!! Jag drar åt mig allt som jag spridit ut över huset, mobiler, plånbok etc. Sen så tog jag Bettan och styrde in mot högskolan. Jag gjorde en fuling och parkerade vid Maxi, då jag slipper betala dyra parkeringspengar. Dock ännu dyrare pengar om någon kommer på mig... I alla fall, jag styrde stegen mot alla oändliga byggander på högskolan. Jag tror jag gick igenom alla byggnader utan att hitta mitt klassrum. Stressen av att vara en halvtimme sen låg hela tiden och gnagde i mitt bakhuvud. Tillslut ringde jag efter hjälp och fick till svar att jag skulle vara i Q byggnaden. Jag insåg att det hade varit för pinsamt att gå in mitt i en lektion, så jag satt utanför och pratade i telefon i väntan på att nästa skulle börja.
Tio minuter innan den andra lektionen skulle börja gick jag in ställde mig vid klassrummet och väntade. Då kommer en annan vilsen själ fram och hälsar. Mitt i vår konversation kommer en äldre herre (alltså en gammal gubbe) fram till oss och frågar vad vi väntar på. Vi förklarar att vi väntar på att vår lektion i Psykologi A ska börja. Han ler fånigt mot oss och säger att det inte finns någon Psykologi A kurs denna dagen. Han leder bort oss till en medelålders man som hette Peter. Vår lärare. Han ler mot oss och säger att uppropet var igår. Jag och min nyfunna vän utbyter blickar och rullar med ögonen. Båda två lika förvirrade. Vi fick sitta på hans kontor och höra honom prata på om kursen i över en timme, och när vi äntligen kom ut utbrast jag : Herregud! Hur kan man gilla sin egen röst så mycket?!
Vi får gå bort och registrera oss, efter något som kändes som 100 år senare, kom äntligen en kvinna fram och hjälper oss. Sedan tar jag Bettan hem och skrålar hela vägen hem till tonerna av Jimmy Jansson!
Så nu sitter jag här, funderar på att lägga mig i fosterställning, frossa i glass och tycka synd om migsjälv. Fast med min otur så dyker säkerligen den där fula svarta spindeln upp igen...
Åh! Nu ringer jobbet och vill att jag ska jobba i veckan.... Working woman! Thailand here i come!
Kommentarer
Trackback
